118
Som modärn människa är Gösta Beding dock vida tamare och hänsynsfullare än vikingen, då han återlämnar den enlevererade åt den som har äldre och legalare rättigheter; han är nöjd med att en Anna Stjärnhök älskar honom och att ha upplevat ännu ett romantiskt äventyr.
Han är stor i sin kärlek, i att erövra och mottaga kyssar och förtroenden men som erotiker betraktad är han ett stort barn! Detsamma gäller för alla kavaljerer, alla äro de svärmare, alla tillbedja de kvinnan som ett högre väsen, bevaka henne som den ömtåligaste klenod, om hon behöver deras skydd som Marianne Sinclaire och Elisabeth Dohna. Deras hårdhet mot majorskan har ju blott sin orsak däri, att hon är i förbund med den onde.
Det är just på detta område som Värmlandssagan skiljer sig från Bellmans Stockholmsskildringar. Vad som där var erotiska backanaler, blir här romantisk idyll, och om också här romantikens obekantskap med verkligheten gör sig gällande är skildringen dock fylld av dess ideala evighetsträngtan. De båda miljöernas så olika sociala och lokala struktur gör sig här även starkt gällande. Å ena sidan en borgerlig uppsluppenhet som dansar på randen av en avgrund och låter varje hänsyn falla, stadens frätande inverkan på kärlekslivet, å andra sidan en uppsluppenhet och äventyrslust som gör halt i ett visst ögonblick, omhägnad som den är av naturen. Den ena dikten speglar det svenska lynnets naturalism förgylld av rokokons glans, den andra dess idealism i romantikens månskensbelysning.
Icke minst svensk blir Gösta Berling i denna sin
