kärleksideal. Intet är mera betecknande härför än Anna Stjernhöks handlingssätt i kapitlet Ebba Dohnas historia och hennes slutord: »Om jag berättade dig det där, tror du, att jag gjorde det med glatt sinne? Har jag inte suttit här och bit för bit slitit hjärtat ur mitt bröst?
Varför har du då gjort det?
Varför? Därför, du, att jag inte ville — inte ville, att han skulle bli en gift kvinnas älskare …»
När man läser sådana ord känner man sig vara lika långt från Byrons don Juan som Värmland ligger från Italien och Spanien, och återigen erinras man om samlivet mellan de båda könen i en svensk landsända, varom redan talats. I grund och botten fortsätter Gösta Berlings saga som kärleksroman Frithiofs och Ingeborgs spel om livets lycka med kärleken som insats. En atmosfär av en viss sentimentalitet breder ut sig över båda dikter. Den omständigheten att av Gösta Berlings äventyr nio av tio äro kärleksäventyr och att Frithiofs krigiska öden återigen sluta sig kring hans beslut att erövra Ingeborg åt sig får sin förklaring i själva ämnets olika ålder — det ena värket är en modern utlöpare av den isländska sagan, det andra en fantasi över sägner från 1800-talets början. Vill man ha en motbild till Gösta Berlings romaneska art att hastigt nog byta föremål för sin böjelse och inte dra sig för att enlevera den sköna, må man erinra sig den Geijerska vikingen, som kväder om sig själv:
I Valland jag tog mig en mö;
i tre dagar grät hon, och så blev hon nöjd,
och så stod värt bröllop med lekande fröjd
uppä havet.
