drivkrafen i allt ont som sker, är närvarande överallt, där det osar hett för att blåsa på elden, han gnuggar händerna av fröjd när människor råka i luven på varandra. Kontraktet har han tvingat fram för att kavaljererna sorglösa som de äro skola ödelägga hela den stora bruksrörelsen och sedan omnejden. Den ödeläggande, den onda driften hos Sintram är så stark att den förkväver varje annan egenskap, och under händelsernas gång stiger hans demoniska natur allt mer ohöljd fram, han smider den fruktansvärda planen att ödelägga hela landskapet, som redan lidit svårt av den långa torkan, även den frambesvuren av Sintrams onda trollformer. I sin elaka slughet vill han driva det därhän att Broby stora marknad blir den slutliga tummelplatsen för alla lidelser, denna marknad, som även utan en Sintram slutar med blodiga slagsmål. Sintram vill här sluta förbund med folkets mest vilda och primitiva drifter, han känner sig själv vara en diabolisk naturkraft, en skapelse av ohygglig verkan. Allt det dystra, tunga, bundna i det värmländska lynnet, de ödsliga finnskogarna och de isiga fjällstormarna ha skapat Sintram, som får släktskap med den fruktansvärda Dovrehäxan. Han gör i sin helhet snarast ett finskt intryck, och är icke redan namnet av finsk prägel? Det är som om i hans gestalt den ofta förbittrade kampen mellan det inflyttade finnfolket och de germanska värmlänningarna fått liv och form.
⁎
Över hela romanen svävar majorskans ande. Liksom Sintram är hon om ock osynlig närvarande. Så stor är hennes makt. Av alla figurer är hon den
