hänsynslöshet, den envishet och det trots som blossar upp i henne ju tyngre hennes öde blir att bära, är ett arv från de stora skogarna, och säkert har även hon i sina ådror en smula finnblod! Före den svåra konflikten med hemmet, före tvångsgiftermålet med major Samzelius var hon en naturens sköna dotter lika ren och oskyldig som en Elisabeth Dohna, men med lidelser slumrande på botten av sitt hjärta.
Hennes temperament reser sig mäktigt i höjden, när hon blir äktenskapsbryterska och ger sig hän i en på en gång stolt och förtvivlad lidelse till sin ungdoms älskade. Det som Anna Stjärnhök med all makt söker avstyra, att Gösta Berling blir en gift kvinnans älskare, det äger således rum här. I grund och botten står majorskan lika långt utanför de sällskapliga råmärkena som Gösta Berling och hans följe, med vilka hon just kanske därför sympatiserar, blott att hon tack vare sin myndighet ännu kan hålla sig. Det hela klingar ju nästan som en modärn äktenskapsroman, och majorskan torde vara den mest realistiska gestalten i hela romanen. Under sin förfallsperiod, då hon vandrar Värmland runt med tiggarpåsen på ryggen bevarar hon dock ett sken av höghet och storhet, redan under sin livstid omstrålad av folklegendens gloria. I likhet med Sintram är hon underkunnig om allt vad som händer på Ekeby gård och i omnejden, förmår hon att läsa i människors hjärtan men ser ej blott de onda fröna. I hemlighet älskar hon ännu hela nejden, medan Sintram är fylld av sitt hat, och hon är ej i stånd att skiljas från detta vackra landskap med de blåa
