Just i sin religiösa optimism skiljer sig Gösta Berlings saga på det mest avgjorda sätt från naturalismens pessimistiska grundsyn och religionsfientliga karaktär och i grund och botten även från den nya romantiska svenska dikten, som den framträder i Heidenstams Hans Alienus och Levertins poem. Hon närmar sig i stället den gamla romantiken representerad till exempel av Atterbom, men håller sig dock fri från den spekulativa mystik, som här gärna sänker sina slöjor. Selma Lagerlöfs lära om undret har som all verklig religion sin mystik men den är så gripbar och genomskinlig, kan tillägnas av var man, därför att den bottnar i själva den svenska folksjälens sätt att uppfatta tingen och människors öden.
⁎
Utan gensägelse har själva livsåskådningen dikterat romanens upplösning. I sitt avskedstal till kavaljererna förkunnar Gösta Berling:
»Än en gång kallade han dem för gamla gudar och riddersmän, som hade uppstått för att införa glädjen i järnets land och järnets tid. Dock klagade han nu över att den lustgård där den fjärilvingade glädjen svärmar, uppfylles av förstörande larver och att dess frukter förkrympas.
Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn, och att den måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om huru man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan. Nu
Nordiska essayer — 9
