130
ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år.»
Varför denna asketism, varför denna karga idyll i en skogshydda. Skall Gösta Berling bli bygdens ledare och hjälte i sin egenskap av romantisk torpare? Hade det inte varit bättre, om han då förmält sig med den halvförryckta kvastflickan? Varför skänker inte Selma Lagerlöf honom Ekebys sju stolta gårdar att förvaltas av honom och hans unga maka, som dock redan gripit sig an med att bringa reda i oredan? Är det någon som kan föreställa sig Gösta Berling, poeten, den frimodige mannen i sin friskhet och kraft, fantasimäniskan av Guds nåde odlande sin kåltäppa, gungande sina barn i en vagga? Varför denna inskränkning och begränsning, detta plötsliga ridåfall över alla äventyr?
Blott som hövding över Ekeby sju bruk hade Gösta Berling kunnat bli hela bygdens skyddspatron, trädande i majorskans fotspår. Sant är att frestelserna till återfall i det gamla levernet varit vida större i hans egenskap av godsägare. Men just under trycket av denna stora uppgift skulle Gösta Berling kunnat utveckla stålet i sin karaktär, fördjupat sin människa, visat att en verklig förvandling ägt rum. Kanske att han då hade löst problemet, hur man på en gång kan vara både god och glad!
Med fullt fog har Levertin nämnt att upplösningen betyder en koncession åt 1800-talets borgerliga smak. Den är en produkt av en missriktad pedagogik att sluta en modärn dikt på ett värdigt vis. Hur rätt hade inte Niels Lyhnes kloka skald med sin reflektion att man icke kan sluta ett diktverk — an-
