134
hennes sista skede — blott de två stora motpolerna, majorskan och Sintram, vilka från första början äga en fullt medveten åskådning om tingen och människorna. Alla de andra äro blott och bart instinktvarelser. Om man så vill, ha de alla konstnärsblod i ådrorna i ordets gamla goda bemärkelse. De gripa livet i flykten, leka med det som barn med såpbubblor, men hur mycket av skimmer och sol se de ej spegla sig i bubblornas praktfulla färger! I trots av felslagna förhoppningar och urspårade planer förbli de livets söndagsbarn, och vad de än känna, om lycka eller medlidande, sorg eller salighet — alltid känna de helt och starkt.
Det är sant, att den värld Selma Lagerlöf byggt upp i sitt ungdomsepos ej är byggt över tankens svindlande djup, det är sant att den världsåskådning, som en Dostojewski når fram till, är frukten av ett oändligt tänkande och lidande, av hela den nya människans självanalys och att hans livsåskådning, hans syntes därför är värd så mycket mera beundran. Gent emot en sådan diktare förblir Selma Lagerlöf en dotter av folket, en dotter av Värmlandsfolket med hela dess förenklade och naiva syn på människan och tillvaron. Hennes storhet är, att hon mäktat tränga till botten av denna folksjäl, att hon hämtat upp i dagsljuset dess skatter i gestalt av sagor och sägner. Hon förstod att sagorna äro av symbolisk innebörd för allt liv. Hon förstod att äventyrens glans i Värmlands skogar och sjöar, herrgårdar och torp är en spegling av hela det svenska lynnets språng mot det stora, det sköna och omöjliga.
Selma Lagerlöfs storverk »Jerusalem» skildrar det
