Selma Lagerlöf: Körkarlen.
Selma Lagerlöfs senaste bok synes i alldeles ovanlig
grad ha väckt stridiga känslor till liv hos den
läsande allmänheten, och om man inte alldelses
misstager sig förhåller sig flertalet avböjande gent emot
»Körkarlens» gripande skildringar. Orsaken härtill
synes vara den, att den stora publiken vant sig att
hos Selma Lagerlöf finna ett visst mått av lycka och
olycka i ädel förening, som utan vidare svårighet kan
tillägnas av vem som helst. Selma Lagerlöf står för
läsaren som den stora tolkaren av livets ljusa och
vänliga makter i motsats till de pessimistiska och
sönderslitna människoskildringar, vilka eljes tyckas
vara gängse i modärn litteratur. Hur har hon då
kunnat förmå sig att skildra ett dylikt stoff, som
uteslutande sysslar med det mest bottenlösa elände
och rör sig med de lägsta kretsar? Å andra sidan
finner man att den Lagerlöfska fantasien denna
gång skenat över alla skacklor, och att det rakt
inte lönar mödan att följa med på körkarlens irrfärder
i nyårsnatten, i synnerhet som det hela slutligen
visar sig vara blott en dröm. Och därmed är boken
med allmänhetens sedvanliga tanklöshet avfärdad
och ställd på hyllan. För övrigt kan man även i den
utländska kritiken läsa omdömen av liknande art.
Körkarlen synes således vara en bok, som vädjar di-
