rekt till det subjektiva omdömet och kräver ett något mera noggrant studium och en mera kärleksfull tillägnan än författarinnans övriga värk.
För min del tvekar jag inte att räkna den nya dikten till en av Selma Lagerlöfs allra yppersta alster. Den synes mig alltigenom vara ett barn av den högsta inspiration, i vida högre grad än »Liljecronas hem». Ty denna brett utspunna berättelse var dock i grunden en anknytning till Gösta Berlingcykeln, den visade oss ännu en gång Selma Lagerlöfs mästerskap i konsten att behandla sägner och historier ur det förgångna, ett mästerskap, som dock röjde sig i blott några få kapitel, medan mångt och mycket icke var i stånd att hålla intresset vaket.
Körkarlen är redan till sitt stoff en nyhet i Selma Lagerlöfs diktning. Ehuru författarinnan ofta nog rört sig med folkets lägre klasser, så har hon dock aldrig förut på ett så ingående sätt sysslat med ett par individers sociala och moraliska elände som i »Körkarlen». Ty om man frånser själva kompositionens drömhöljda overklighet, vad är den nya berättelsen till att börja med annat än en rent av naturalistisk skildring ur gränders och kåkars dystra liv? På ett mera oförskräckt vis ha ej naturalismens koryféer sådana som Zola, Tolstoy och Strindberg nalkats ett eländets och lidandets stoff. Att det så småningom under Selma Lagerlöfs händer förvandlas till något helt annat behöver väl knappast sägas.
Själva råmaterialet är historien om David Holms brott och synder. Av naturen utrustad med ovanliga kroppskrafter och en uppenbar intellektuell begåvning har han så småningom råkat på utförsbac-
