146
lingen av impressionismen i färg och lera. Strindbergs förnyelse av svenskt språk och berättarkonst betyder därför detsamma som våra »Parismålares» revolutionering av vår konst.
Det är mycket sant att Strindberg tidigt nog, i Mäster Olof och berättelsesamlingar under 70-talet, framträder som fullfjädrad realist utan att känna till Zola. Dock får man icke glömma att han läst Brandes’ skrifter, Brandes, som kallat sig en lärjunge till Taine, som uppställer naturalismens program. Men man bör då komma ihåg att han under sin bildningsgång även läst äldre franska författare av mer realistisk läggning, att han studerat Ibsen och Björnson, Lie och Kielland. Man vet hur Strindberg hela sitt liv igenom höll fast vid sin beundran för Balzac, denne naturalismens store föregångsman. De franska resorna, det intensiva studiet av franskt språk, som slutar med eget skriftställarskap på det utländska idiomet, torde ha fört till en rätt omfattande kunskap i nyare fransk epik. Hans kännedom om det nya franska dramat röjer sig i hans bekanta studier om enaktaren och i företalet till »Fröken Julie»; vad den franska teatern betytt för hans egen dramatiska produktion må behandlas i annat sammanhang.
Det är mycket lätt att karaktärisera Strindberg som en ofransk ande och som en germanernas ättling, men det finns hos honom trots allt annat, även en konstnärlig klarhetslängtan, som kan göra sig gällande vid sidan av själva det själsliga innehållet i ett värk och som måhända i avgörande ögonblick räddat honom ifrån fullständig omtöckning. Det har, särskilt i den nyare tyska Strind-
