bergsforskningen, alltför mycket sökts efter en formel för den svenska diktarens världsfilosofi, i och för sig av stort värde, men man bör dock icke glömma att Strindberg i främsta rummet var konstnär. Hans dragning mot fransk kultur, som aldrig helt lämnade honom, torde därför kunna betraktas med samma ögon som man ser på en Kellgrens, en Tegnérs beundran av det galliska.
När man nu gör sig mödan att undersöka i hur hög grad Strindberg var »naturalist», måste man starkare än vad eljes sker understryka oppositionen mot naturalismen inom det franska kulturlivet självt. Man är alltför lätt böjd att överdriva betydelsen av en huvudriktning under en viss period, som givit densamma sitt namn. Utan tvivel är Zola förgrundsfiguren under 1870- och början av 80-talet, ej minst tack vare sin oerhörda, rent fysiska kraft, sin sällsynta stridbarhet och sina förträffliga teoretiska skrifter. Han är i ordets egentliga mening naturalismens banérförare i Frankrike, vad man än sedan må finna i hans romaner av romantiska rester.
Men motståndarna mot den modärna rörelsen och dess förmåga att med sitt slagord hypnotisera samtiden voro dock minst lika betydande i sin egenskap av konstnärer. Det är ingen mindre än den nu åldrige Flaubert, som uttalar sin skarpa ogillan av detta sätt att fixera vissa tidsrörelser, Flaubert, som i sin oerhörda saklighet och personliga, friborna stil förblir det mest renodlade idealet av en realist. Till och med bröderna Goncourt, vilka i sin äregirighet samman med Zola göra anspråk på att ha infört naturalismen i fransk berät-
