mot slutet av 80-talet, torde vara ett gott exempel. Utrymmet förbjuder mig att här gå närmare in på Maupassants teorier — uppenbarligen drages han över till den Flaubertska gruppen. Nämnas må blott att hela hans essay mynnar ut i en äkta gallisk fordran på skriftställaren över huvud att söka beskriva varje företeelse så att den blir ny för oss, att välja och sovra själva uttrycket, adjektivet, verbet, tills det blir det rätta — med andra ord kravet på en personlig, konstnärligt fulländad stil. Avvikelserna från Zolas teorier är betydliga — Zola, som oförtrutet predikar den experimentella, den analytiska romanens nödvändighet under ständiga paralleller med vetenskapen.
En av naturalismens typiska adepter, J. Huysmans, vars roman »Les Soeurs Vatard» berömts av Zola i »Le roman expérimental» (1880), är redan år 1884 i den beaktansvärda romanen »A rebours» färdig med hela riktningen; hjälten, des Esseintes, är en estetisk fantast och dekadent adelsman, som drar sig tillbaka från den alltför grova verkligheten och lever sitt liv ifullständig isolering under oavbrutna experiment med kulturens och civilisationens frukter. Författarens roman »Là bas» (1891) blir en omedelbar kritik av hela naturalismen; det litterära läget har råkat i svallning, det enda gripbara är behovet av det övernaturliga, som hamnat i spiritism och ockultism. Utgångspunkten för den nedgörande kritiken är den tyske renässansmålaren Grünewalds framställning av Kristus (som just i våra dagar firar en ny renässans), vilken karaktäriseras som den djärvaste blandning av naturalism och idealism. Romanen sysslar i övrigt utförligt med de mer än
