148
tarkonst, ställa sig i direkt opposition till Zola. Åtminstone gör det företal till romanen »Les Frères Zemganno» (daterat den 23 mars 1879), som skrivits av Edmond de Goncourt, intrycket av kritik av Zolas stora naturalistiska romanserie »Les Rougon-Macquart» (1871—93). Han begär att den hänsynslösa analys av samhällets lägre element, som bedrivits av Zola — och honom själv —, skall vända sig mot de högre, de bildade klasserna (»des hommes et des femmes du monde»). Men för att kunna åstadkomma en sådan roman fordras vida mer ingående studier av själva miljön, av »documents humains», än för att skildra en arbetares liv. Denna fordran betyder en social förskjutning av den naturalistiska romanens ämnessfär, som säkerligen även för till en mera elegant behandling av själva formen.
Den författare, som under 80-talet rycker upp vid sidan av Zola och måhända redan under sin livstid tränger undan honom i publikens smak, Guy de Maupassant, yttrar sig ännu bestämdare mot naturalismen i sitt företal till sin utomordentliga roman »Pierre et Jean» (1888); företalet kallas »Le roman» och är daterat september 1887. Han är icke för ro skull Flauberts arvtagare och lärjunge!
Han försöker uppdela realismens romanskribenter i två grupper, de objektiva och de subjektiva, de syntetiska och de analytiska. En sträng åtskillnad är naturligtvis omöjlig. Men man förstår vad han menar. Flaubert är t. ex. den objektive, den rene skildraren; den andra gruppens representanter driva i högre grad psykologi och filosofi, när de skriva sina böcker. Bourget, såsom han utvecklar sig
