andra ting än med sina egna själskonflikter och äktenskapsstrider. Han väljer skärgårdsfolket, skärgården och havet, därför att han levat där ute och älskade denna natur; ville han ha förebilder och fränder kunde han åter vända sig till fransk litteratur. Maupassant är den franska epikens seglare och jägare med normandiskt blod i ådrorna och har skildrat havet och vattnet på ett vidunderligt sätt, och Pierre Loti i sin klassiska roman »Les Pêcheurs d’Island» (1886) står honom icke efter och har dessutom fångat förbindelser mellan sina typers själsliv och havets liv på ett sätt, som erinrar om Strindbergs framställning i »I havsbandet».
Hemsöbornas huvudfigur Carlsson, värmlänningen, som kommer till öfolket för att erövra sig en husbondes ställning och går under på kuppen, det är i grund och botten samma motiv som fiskeriintendenten Borgs kamp om makten på skäret i den stora romanen. Man kan kalla den en naturalistisk förstudie till »I havsbandet», och måhända visar hela transformeringen av motivet allra tydligast hän på sin upphovsmans utveckling under 1880-talets sista år.
Carlsson är underklass, en »tjänstekvinnas son», men med utpräglad lust att vilja stiga, en uppkomling i stil med betjänten Jean i »Fröken Julie», men utan dennes cyniska råhet. Han upptager kampen med öbefolkningens slöhet och avstängdhet och lyckas en tid med hjälp av sin större rörlighet och intelligens att övervinna deras motstånd. Han styr och ställer efter sitt huvud, skapar ett visst välstånd omkring sig, försummar ej heller helt och hållet de estetiska synpunkterna; han lär sig till och med förstå
