156
fisket, som varit honom en sluten bok. Han synes ha nått höjden av sin makt, då han plötsligt faller och till slut råkar i olycka på isen. Orsaken är hans giftermål med Hemsögårdens gamla änka, som visserligen beseglar hans maktställning, men tillika undergräver den. Förbindelsen är alltför ojämn, då Carlsson icke kan sägas vara helt fri från ett visst slags erotik. Hans första snedsprång, som uppspåras av den misstrogna makan, blir bådas olycka. Testamentet förintas och därmed kommer Carlsson efter den gamlas död att hamna på undantaget, en föga avundsvärd position för en så äregirig sälle som denne värmlänning! Han har förlorat makten och därmed det väsentliga. Kanske att utgången på förhand var given, kanske att öbefolkningen trots allt var starkare än utbölingen.
Högre har Strindbergs objektiva människoskildring egentligen aldrig nått. Betecknande är att han själv synes varit smått generad över sitt opus! Här finns inga sociala teorier eller utopier, inga problem av mer eller mindre intim art — det hela är blott och bart människoskildring, ren konst och därför även problem, men upplösta, besvarade. Romanen är utan tvivel ett ypperligt prov på naturalistisk epik, miljön och »rasen» spela en viktig roll, men utan någon som helst konstruktion eller filosofi. Av den orsaken läser man »Hemsöborna» än i dag med samma nöje och behållning och frågar sig: var finns i den samtida litteraturen, i romanens form, en folklivsskildring av sådan smittande friskhet och dråplig humor? Pierre Lotis fiskare äro säkerligen lika äkta, men hur stela och sentimentala bli de ej jämförda med Hemsöfolket! Är det blott därför att
