10
I diktsamlingen Vallfart och Vandringsår[1] finnes en längre dikt »I Bougival», som i någon mån skiljer sig från de övriga poemen. Dikten bär untiteln »Brottstycke ur Jupitershuvudet», en längre ofulländad dikt, i vilken den Heliga Gamla uppträder som en allegorisk representant för den Gamla Människan, som tusenåriga utopier till trots ännu är vår drottning.
»I Bougival» berättar, hur diktaren råkar in i en krets av dryckesbröder, som sitter samlad i en källarsal runt kring ett bord. En försupen gitarrspelare dyker upp och kväder en visa, nog så egendomlig för att komma från en gatusångares läppar. Han prisar livet, han önskar sig hetast av allt att kunna njuta det rätt, han vänder sig mot dem som vilja tysta ned livets önskan med studiet av Kant och Hegel och som sätta sitt hopp till ett liv efter detta. Men han synes vara frätt av tidens olyckliga ande, förgäves bemödar han sig att med vinets rus döva andens rus, som när sig med det svarta bläcket.
Vid diktarens sida sitter den gamla värdshusänkan och stirrar honom envist rakt in i ögonen ända tills han själv berusad tar gitarren och slår gumman i huvudet med den. Då visar sig tvärs genom det splittrade instrumentet ett huvud som är den »Heliga Gamlas».
»Du tror dig hålla den fördomsfria Nya Människan hof», skrattade hon. »Men där flaskan är munskänk, är jag värdinna.»
Och i dunkla ord och bilder siar diktaren om li-
- ↑ Påpekat redan av J. Mortensen i »Från Röda Rummet till Sekelskiftet II».
