vets mening. Även han förkunnar att själva livets levande är allt, men att det nuvarande släktet icke orkar leva det och därför i sin nöd griper efter flaskan. Bacchus är bliven en fallen storhet fastän till och med Messias kallar vinet sitt blod. Blott få människor ha haft kraften att bekänna sig till den store Epikuros’ tro. Välsignad vare krogen, ruset, vinet!
Diktens, grundtanke är således densamma som i de flesta av Vallfart och Vandringsårs poem: njut livet, var lycklig med vin och skratt och sång, men stämningen är mörkare, likt ett avsked från de glada gudarna, och pekar därför fram mot Hans Alienus. Även ett annat huvudmotiv dyker upp, motsättningen mellan Messias—Kristus och Bacchus— Dionysos. Den Gamla Heliga skymtar här blott som en ironisk kritiker av hela dryckeslaget, och man förstår icke alls hur hon skall kunna vara en allegorisk representant för den Gamla Människan. Finnas flera brottstycken, giva de måhända en värdefull förklaring av hur diktaren ursprungligen tänkt sig denna gåtfulla gestalt.
Av särskilt intresse är namnet på den ofullbordade dikten: »Jupitershuvudet». Det röjer att Heidenstam redan mot slutet av 80-talet skizzerat planen till Hans Alienus, vilket ytterligare skall uppvisas.
Om jag förstått rätt, har det stora eposet framgått ur en sammansmältning av brottstycket av »Jupitershuvudet» och det biografiska utkastet. Själva inledningsdikten till Hans Alienus är ju delvis en mäktig variation av »I Bougival». Möjligt att redan brottstycken direkt övertagits av denna inled-
