166
faller offer för det första exemplaret kvinna som kommer i hans väg! Här blottas med ens denna människonatur, denna övermänniskas hela svaghet och det på ett sätt, som icke uteslutande kan kallas Strindbergskt.
Fröken Maria utmärker sig för en utpräglad sinlig skönhet, medan hennes själ är av rätt vardaglig beskaffenhet, i hög grad en genomsnittskvinnas. Borg är alldeles för medveten och erfaren för att icke taxera henne efter hennes värde, han genomskådar hennes manöver för att få honom förälskad. Men han, den illusionslöse naturvetenskapsmannen, är ännu på botten av sin själ romantiker gentemot kvinnan, och i sin suveräna känsla av att vara den klokaste, den förste bland hjordmänniskor tror han sig kunna omskapa kvinnan efter sitt beläte, även här »en ordnare av kaos». Processen slutar med ett fullständigt nederlag: flickan gör en konst i Borgs bildning och intelligens, som snarast är i vägen för hennes mål, hon blir visserligen ett ögonblick — vid frambesvärjandet av det italienska hägringslandskapet — gripen av naturvarelsens skräck och vördnad inför det oförklarliga för att vid första bästa tillfälle avfalla från sin förlovade. Och det första tillfället uppträder i gestalt av Borgs unge assistent, den naive, högvuxne, fysiskt starke mannen, boxartypen i den mänskliga kärlekens krigsspel. Den 34-åriga kvinnan berusas ögonblickligen av hans unga sinlighet och ger sig åt honom — ty annorlunda kan man väl inte tyda den nattliga scenen i klipporna. Borg inser till sin smärta, att han låtit bedraga sig, och blott för att bevara sin ära som man, som hankön, avslutar han sin förbindelse med att förföra
