Sida:Nordiska Essayer.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
167

henne efter konstens alla regler — sedan hon en gång velat förföra honom, men avvisats! Han gör den bittra reflexionen att ett samliv med en kvinna blott är möjligt med förbundna ögon.

Maria står vad huvudet beträffar ungefär på samma plan som Strindbergs övriga kvinnogestalter under den naturalistiska perioden, främst Tekla i Fordringsägare, som dock förblir mästarens mest cyniska kvinnoskapelse. Båda äro i stånd att var och en på sitt vis älska två män samtidigt, båda sakna det ideella moment, som karaktäriserar Lau­ra i hennes kamp för sitt barn. Maria är behärskad av sitt driftliv, ser i Borg sista räddningen att bli hederligt försörjd — av läsarprästens antydningar på romanens sista sidor framgår att Maria haft ett förflutet, som icke gör henne lämplig till ett äkten­skap — — —.

Utan tvivel uppvisar denna kvinnogestalt i hela sitt temperament en viss likhet med den kvinna, som sysselsätter Strindberg under denna period, med hans första hustru så som han såg henne, när han skrev ned »En dåres bikt», men har han icke haft en ny upplevelse under sin vistelse på skären? Det förtjänar nämnas, att han i »I röda rummet» omtalar en upplevelse av alldeles liknande slag.

Fallet är typiskt. Det är den intellektuelle man­nens oförmåga att reda ut ett erotiskt ävenyr, det är den djupgående dualism mellan hjärna och hjärta, som präglar det döende seklets människor och som måhända fått sin mest grella belysning av Bourget i »Le disciple». I sin självbiografiska studie karaktäriserar den unge filosofen sig som ett slags dubbelgångare: hans hjärna, hans tanke betraktar, iaktta-