172
utvidgade naturvetenskapliga studier ha här ingått en förening, som — blott ställvis förande till blotta uppräkningen — sväller ut till kosmiska hymner av alldeles ny egenart. Hans ovanligt rika och träffsäkra bildspråk arbetar här med en friskhet och en ymnighet, som icke tyckes känna någon trötthet, och skapar föreställningar om havets former och färger, av ljudbojar och fyrar, fåglar och fiskar dem man aldrig glömmer. Var finns ett motstycke till skildringen av fiskarna och deras liv i Östersjöns blåa vågor! Var till fåglarnas! I sanning, skönare hembygdspoesi har ingen svensk diktare skrivit, ty Östersjöns vida vatten och tjockor, kobbar och skär, fåglar och fiskar är oupplösligt förenat med det svenska folkets liv och väsen sedan urminnes tider.
Jämförd med den episka storheten hos dessa havsskildringar krymper kärlekshistorien samman till en episod, och när romanens hjälte seglar ut i julnatten mot det okända under den stjärna han valt till sin symbol, stryker han ut ur sitt liv allt vad episoder heter.
Han har velat reformera befolkningen på sin ö, har velat känna «maktens njutning« i kampen om en kvinna, men misslyckats. Hela händelseförloppet är av utpräglat realistisk natur, men gömmer tillika en symbolisk sanning, individens kamp mot massan, som alltid slutar med den förres undergång.
Djupast sett brytes hjälten i denna roman ned på grund av den dualism som bor i hans inre, å ena sidan naturvetenskapsmannen med sin lära om det högst stående djuret, å den andra adelsmänniskan
