seul, dans la nuit, sous un firmament que n’éclairent plus les consolants fanaux du vieil espoir!»
I dessa rader inneslutes hela den vändning mot katolicism och mysticism, som präglar sekelslutet. Strindbergs bekännelse är panteistens, är längtan att förintas i vinternatten, försvinna som stoft, som vågor och snöflingor, att utvidga personlighetens gränser mot det oändliga in i universums famn.
Huysmans roman är till tre fjärdedelar fylld av reflektioner om konst, fragment av essayer som aldrig skrivits, och utan varje verklig handling. Hans hjälte är en halvförryckt estet, som lever på Baudelaire och parfymer. Men vad den svenske epikern lärt av den franska berättarkonsten det är den goda traditionen, den drivna tekniken. Han har härvid även fått med en barlast av naturlismens alltför tunga miljöskildring och kulturhistoriska utvikningar, men har dock mäktat blåsa in liv och luft i skildringen, då han valde ett skär vid havet till skådeplats för sitt epos.
Ty Strindbergs roman är omsusad av havet, och här kommer äntligen det nordiska inslag av vildhet och ursprunglighet till sin rätt, som hos hjälten ej vill slå rot, därför att han är för litet naiv. I Hemsöborna spelar ännu havsviken, sundet, den största rollen, i den nya romanen omslutes allt, land och människor, av det öppna havet. I Strindbergs hela diktning är intet större, mäktigare, universellare än dessa sidor om havet, kulminationen av hans tillbedjan av vattnets och luftens element, som stå värdigt vid sidan av det skönaste som diktats om havet i bunden form av Heine och Swinburne.
Strindbergs poetiska intuition och hans allt mer
