Ibsenska tekniken. Det är ett gengångardrama i Strindbergs smak: den »andre», här den förste mannen, uppträder här som domare och hämnare, framkallar ändkatastrofen, i det han frambesvärjer det förflutnas skuggor. I trots härav uppvisar dramat flera av ögonblicket betingade ingrepp i handlingen än i regel hos Ibsen.
Den norska mästaren låter så gärna de »osynliga», döda eller levande, spela en viktig roll: det finns i hela hans produktion icke mindre än tjugo gengångare! Passionsdramat »Påsk« överskuggas av en osynlig gestalt: fadern, som hamnat i fängelse och bragt hela familjen i ett svårt läge, men han intar dock icke samma centrala ställning till dramats synliga gestalter som kammarherre Alving i »Gengångare» eller fru Rosmer i »Rosmersholm».
I grund och botten erinrar Strindbergs »Kammarspel» från hans sista period livligast om Ibsendramats form. Det gäller i främsta rummet för »Pelikanen», utan tvivel rent formellt sett det förnämsta. Det ser ut som om Strindberg, efter att ha trott på allt och tvivlat på allt, hamnat i beundran för det antika dramats fasta byggnad och ödesteori. I »Pelikanens» rollförteckning borde stå: Faderns lik. Ty kring den döde kretsa allas tankar och handlingar och tankar, åskådaren tycker sig vädra lukten av förruttnelse och granris från scenen. — I »Oväder» dyker blixtlikt ett överståndet äktenskap upp i gestalt av huvudpersonens för detta maka, den nygifta fru Gerda, som sätter den något stillastående handlingen i rörelse; Strindberg begagnar för övrigt här samma grepp som Ibsen i »John Gabriel Borkman» — två våningar över varandra, vilkas invåna-
Nordiska essayer — 12
