180
fru Inger, Brand, Julian. En gång kämpade en man för en annans idé och gick under — Skule Jarl. Strindberg har den stora fördelen att kunna axla mästarens kappa — Fritänkaren, Mäster Olof, Gert Bokpräntare. Den trettioårige Ibsen och den tjugoårige Strindberg mötas i sin kärlek till en och samme tänkare, Sören Kierkegaard. Han styrker dem i deras Lokelynne, som i Brand går djupt ner mot livskänslans centrum, det religiösa i Sören Kierkegaard, auktoritetsdyrkaren som vänder sig mot auktoriteten och predikar personlighetens evangelium, teologen som blir filosof och ställer teologien på huvudet, själv sin mest geniala paradox, pilgrimen som vandrar från station till station, den farligaste angriparen av den officella kristendomen före Nietzsche — se där idealet av det nittonde århundradets revolutionshjälte, som lägger torpeden under arken. Brand och Gert Bokpräntare äro barn i hans anda; Mäster Olof vänder sig i sista ögonblicket från paradoxen till verkligheten och blir en politiker som sin läromästare Luther.
Ibsens alla hjältar, från »Samhällets pelare» till »Epilogen», kämpa visserligen med sin uppgift, sin mission, men endast en har kvar ungdomens obrutna kraft och friska omedelbarhet: doktor Stockman. Alla de andra lida i mer eller mindre grad av ett sjukt samvete och en underlig livsrädsla, härstamma alla från Skule Jarl men ej från Håkan. De bära ett lik på ryggen som Johannes Rosmer, de känna sig som den trettonde vid bordet som Gregers Verle. Trött på deras oförmåga att förverkliga sina ideal, slungar diktaren dem Ulrik Brendels fruktansvärda ord i ansiktet, att summan av värl-
