Hoppa till innehållet

Sida:Nordiska Essayer.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
181

dens visdom är att leva utan ideal! Men han är själv ur stånd att befria dem från deras impotenta grubbel och ömtåliga känselspröt. Även den mest heroiske av dem, John Gabriel Borkman, som skapats under inflytande av Nietzsches övermänniska, lider av viljans förlamning. Och Nietzsche slungade ändå sitt spjut mot det sjuka samvetet!

Strindbergs hjältar under den naturalistiska perioden äro av två slag: betjänten Jean i »Fröken Ju­lie» och Gustav i »Fordringsägare» äro två brutala, hänsynslösa män med den skillnaden att Gustav en gång har varit svag, Jean aldrig. Ryttmästaren och Adolf återigen äro sjuka människor, överkänsliga till ytterlighet, offer för varje sinnesrörelse, men knappast tyngda av ett sjukt samvete i stil med Ibsens hjältar. Det inställer sig först efter Infernoperioden: Elis i »Påsk», Maurice i »Brott och Brott», den Okände i »Till Damaskus».

Den så brutale, men dödssjuke kaptenen karaktäriseras efter sin död som en förbigången, den Okände förklarar sig oavbrutet vara en tillbakasatt, en utstött, bär Kainsmärket på sin panna. Officeren och advokaten i »Drömspelet» lida av samma tvångsföreställningar. Och jägarn i »Stora landsvä­gen» fantiserar om en inskrift, »här vilar Ismael, Hagars son». Var och en vet att Strindberg från sin tidigaste ungdom kände sig som en tjänstekvinnas son, att han bar på geniets börda att nödgas vara ensam. Men vem vet i huru hög grad Ibsens gripande bekännelser stärkt honom i hans känsla att vara en förbigången?