188
kallare än Ibsens övriga kvinnogestalter, Irene frånräknad, som förklarar sig vara mandråperska i stor stil och kanske också är det.
⁎
Det sjuka samvetet hos de båda skaldernas hjältar yttrar sig i deras tunga skuldkänsla gent emot kvinnan. Peer Gynt förnimmer den i sitt livs mest förklarade ögonblick, hos Brand stiger den glimtvis upp i dagen, Hjalmar Ekdal lyckas med sin förmåga att göra svart till vitt trolla bort den, Rosmer och Solness gå under på kuppen. Rubek inser till sist hur djupt han står i skuld till Irene och måste försvinna från skådeplatsen.
Men i de flesta fall ha de ej kunnat handla annorlunda, de ha drivits framåt av högre makter som fört dem dit de icke vilja — det är just de ord som sägas om Gustav Adolf i Strindbergs drama, och som karaktärisera de flesta av hans människor under hans sista period.
Skuldproblemet står hos Strindberg i medelpunkten av hans dramer som i all verkligt stor dramatik och diskuteras redan under den naturalistiska perioden med hela den advokatoriska dialektik, som präglar Strindbergs dialog i högre grad än Ibsens. Det är huvudmotivet i »Bandet», där kampen som så ofta rör sig om barnet. Skulden i teologisk bemärkelse förnekas, men en viss rest av ansvar stannar kvar. Under den mystiska perioden måste var och en av Strindbergs människor förr eller senare vandra botgöringens väg, vägen till Damaskus, underkasta sig makternas rådslag, och
