det enda som lyser dem till mötes i dunklet är korset — o crux! Ave spes unica! Men i trots härav förblir den Strindbergska människan på botten av sin själ en Gert Bokpräntare, en tvivlare, som tvivlar även på de sista tingens helighet. Han tror, men reser sig mot själva tron, individualist till ytterlighet som Ibsens människa.
Efter Brand och Kejsar Julian uppleva Ibsens gestalter icke rent religiösa kriser, men det personliga ansvaret har mycket av den kristna tron över sig. Borkmans stormlopp mot samhället misslyckas därför att han förhäver sig mot människor, från Ella Rentheim till Foldal och alla de onämnda. Mot samhället som sådant, som väktare av traditioner, får, skall du gå till storms, men ej mot det evigt mänskliga, det som man kan kalla det religiösa hos den enskilde.
Och båda skalderna tro orubbligt på äktenskapet som institution, och deras människor söka icke lyckan i den fria förbindelsen. De äro dogmatiker — trots allt. Det är blott så, att lyckan och äktenskapet icke höra ihop i samma hus, att, som det heter hos den åldrige Strindberg, äktenskapet är ett straff och straffet ett lidande. Ja, även brottet är ett straff. — Hela livet är blott en prövning, en brygga över till en annan skönare och lyckligare värld. Jorden är blott en kopia av urbilden, ett sken, en illusion. Vi vandra alla i en dröm och skåda blott glimtvis våra själars urbild så som Plato skådade den.
Så talar Strindberg till oss på höjden av sitt liv. Och Ibsen trevar allt djupare ned i symbolernas schakt för att lösa livets gåtor, vilka dölja sig bak-
