ende i ögonblicket. Den kärlek till torvan, den hemlängtan, som slår en till mötes ur några av dessa oförgängliga, skenbart så anspråkslösa dikter och som återfinnes i »Kosmopoliten», röjer att det aldrig i världen varit diktarens avsikt att isolera sig från hemlandet eller blott syssla med främmande motiv.
Den rent nationella tendensen fullföljes i skriften »Renässans» av år 1889, som i mångt och mycket hävdar det svenska lynnets olämplighet för den naturalistiska konsten. Återigen år ju skriften i sin helhet en kritik av den fallfärdiga, men ännu härskande naturalismen i litteraturen och ett förslag att ersätta gråväderstämningen med en livsglädje, som dock befriats från varje dionysisk bottensats och anspråkslöst kallar sig resignation. Författaren till denna skrift har skärpt sin blick för de sociala avgrunderna mellan klasserna och föreslår sin samtid att man skall enas i medlidande och »medglädje».
Heidenstams frontställning mot naturalismen har sin rot i hans första uppväxttid i en av det svenska landets skönaste trakter — naturalismen är en storstadsplanta. Men även hans vidsträckta resor och långvariga vistelse i olika delar av Europa gåvo hans inbillning flykt och vidgade hans syn i högre grad än eljes är fallet hos en nordbo, som så gärna sitter hemma och drömmer över härdens glöd.
De av Söderhjelm i hans Levertinbiografi publicerade breven av Levertins hand giva en ypperlig bild av Heidenstam under detta skede, då ur det teoretiska sysslandet med tidens estetiska och kulturella strömningar så småningom den stora romanen kon-
