14
cipieras. Den lilla ströskriften »Pepitas bröllop», som han skriver samman med den sjuke vännen i Davos vid jultiden 1889—90, är ju blott en humoristisk variant av broschyren Renässans med den skillnaden, att den snarare vänder sig till en internationell än till en svensk publik.
Vad som frapperar Levertin är Heidenstams fysiska kraft, hans livslust och, sjudande fantasi, och om också kontrasten spelar in i detta omdöme synes Heidenstam dock vid denna tidpunkt känt sig som en reformator av sitt lands diktning, väpnad från topp till tå i och för kampen med tidens ande. Ända till Davos för han med sig den svenske herrgårdsmannens självständighet och myndighet.
Redan de första dagarna av december 1889 börjar Levertin att sysselsätta sig med Hans Alienus för att sedan i brev efter brev antyda tillkomsten av ett verk som kommer att väcka ett oerhört uppseende. I en recension av Hans Alienus i »Ord och Bild» (1892) daterar Levertin romanens konception till år 1887. Visserligen vänder han sig i brev till vännen även mot romanens alltför vidlyftiga spekulationer och visar härmed sin kritiska blick. I det första brevet heter det: »Vänta blott på hans nästa bok — det blir något märkvärdigt, fyllt med fantasi som en verklig renässansbok, omöjlig att rubricera — och rikt och överskummande. Just vad man längtar efter».
Ehuru Heidenstams inverkan på den sensible vännen varit vida större än tvärtom; har Heidenstam dock känt sig sällsamt dragen till denne innerlige, djupt känslige, och melankoliske skaldebroder med sitt orientaliska inslag och sin dyrkan av skönhet och konst.
