194
Menschen» — (1891) som återigen är en kopia av Ibsens Rosmersholm, där kampen visserligen rör sig om större frågor, men dock lider av en viss, norsk trånghet. Och denne professor Gylling, som av Hamsun uppställes som den reaktionäre ärkefienden, är ju hämtad direkt ur Fliegende Blätter! Ivar Kareno råkar i strid med en annan ung vetenskapsman och stipendiesökare, Jerven, som i grund och botten förfogar över mera skärpa och kvickhet än han själv och som i trilogiens första del avfaller från sina ungdoms ideal och blir Karenos mest förbittrade fiende. Hela denna kontrovers för osökt ett besläktat tidigare verk i tankarna, Ibsens Hedda Gabler (1890) och det är inte utan att den gode Kareno i sin godtrogenhet och barnsliga okunskap om världens och kvinnornas ondska erinrar om den odödlige representanten för alla harmlösa bokmalar, Jörgen Tesman, medan han ingalunda trots sin opposition når fram till Ejlerts Lövborgs genialitet. Ivar Kareno verkar nämligen utan gensägelse som en tragikomisk företrädare av revolutionssläktet, men det har inte lyckats Hamsun att hålla de båda elementen i sär, så att man vet när han menar allvar och ej.
I trilogiens andra del sysslar Kareno med ett stort verk, som dock till hela sin art är överväldigande fantastiskt; han bygger sig ett glastorn där ljuset skall strömma in från alla sidor, ledas genom linser och kastas tillbaka med hjälp av reflektorer, och enligt hans åsikt skall den mänskliga hjärnan kunna funktionera på motsvarande vis! Han vill försätta sig i ett tillstånd, i vilket han ser förändrade realiteter, han vill kasta sin själ ut till evighetens kust.
