ta intriger och villervalla. På kontinenten skulle den stackars Ivar Kareno med lätthet ha fått ett dussin förläggare, som tryckt hans angrepp på positivismens engelska målsmän och på en hel del liberala humanitetsåskådningar, och han skulle till på köpet ha fått ett mindre honorar; som bekant voro alla vetenskapliga honorar under 90-talet mindre. I dag är det naturligtvis helt annorlunda. Kareno haf med en istadighet, som väl hänger samman med hans finsk-lapska börd — det är också det enda han ärvt härifrån — satt sig i sinnet att bekämpa en herskande, en officiell universitetsåskådning, och han är tillika en stolt själ, som nekar att ta emot pengar av sin hustrus tydligen välmående föräldrar. Han är således ingen fullfjädrad nietzschean, vilken icke skulle ha ett så finkänsligt samvete. Det är för övrigt lustigt nog hur denna Kareno, som i första delen bör tänkas leva i början av 70-talet, anticiperat Nietzsche! Utan tvivel äro Karenos paradoxer sprungna fram ur diktarens eget bröst, men märkvärdigt förblir det hur spaka och en smula främmande de klinga i hans mun. Hur mycket mera av Nietzsches våldsamhet och kulturhat flammar inte upp i Nagels ström av infall och hädelser i »Mysterier» och i Löjtnant Glahns sublima panliv samman med naturen!
Själva stridsäpplet som kampen gäller i Hamsuns drama synes oss skäligen malätet. Det är alltid av en viss risk för en diktare att vara alltför aktuell. Det märks tydligt nog hos en annan tidens hjälte som ävenledes drar i härnad för sina gudar, denna gång för Darwin och Haeckel — jag menar Johannes Vockerat i Hauptmanns »Einsame
Nordiska essayer — 13
