Sida:Nordiska Essayer.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

196

andra ord just där varest Kareno började, i opposition mot det vedertagna och erinrar i sin ungdomliga dogmatik på ett slående sätt om Wilhelm i Mäster Olofs sista scener — även Mäster Olof är ju ett drama om ett avfall. Hamsun torde ha vuxit fram till uppfattningen om sanningens relativitet med sin trilogi, som då är en utveckling av hungerromanen, där hjälten, urstånd att försona sig med det penningsjuka samhället, helt enkelt ger sig i väg som matros på första bästa skepp.

Hela problemet illustreras ytterligare av Bonde­sen, journalist och lycklig njutningsmänniska, som i rätt tid tagit sitt parti och ger filosofin en god dag, och som i det avgörande ögonblicket hjälper Kareno till seger, detta även därför att Karenos gamle rival, professor Jerven, tyckes ha vissa avsikter gent emot en kvinlig varelse, som strakt intresserar den kurtisante journalisten; det är inte särdeles stora orsaker som framkalla politiska omvälvningar i norska dramer. Denne Bondesen har för övrigt haft den förmånen att vara fru Karenos förste förförare! Ty trilogien är ingalunda och kanske inte ens uteslutande historien om en mans avfall, utan tillika skildringen av ett par kvinnoöden. Fru Kareno är uppriktigt sagt den minst intressanta, och just den om­ständigheten att Hamsun så omständligt sysslar med hennes lilla person gör att Vid Rikets Port förlorar i betydelse. Hon är en rörande liten gås, som på alla möjliga vis söker att fängsla sin lika tanksprid­de som ouppmärksamme make, utan att ha den rin­gaste aning om att det finns något sådant som engelsk filosofi eller världsåskningar. Om det kommer an på henne, kunde Kareno gärna avfalla så myc-