ket han orkar redan i första akten, då han nämligen genom en sådan handling skulle komma i besittning av litet pengar för att köpa kalvstek och gurka och kanske ett band till en vårhatt. Hon är med andra ord ännu litet dummare än Strindbergskvinnan men handlar slugare, då hon begagnar första bästa man som flygskepp. Bondesen är ingen skönhet, men han har snygga gångkläder och intresse för verkligheter. I »Livets Spil» ger fru Kareno blott en kort gästroll och synes liksom de andra människorna i detta märkliga drama vara betänkligt anstucken av Nordlandsfebern; hon har åtminstone tagit sitt avfall lätt, och gud vet vad hon egentligen haft för sig under de många år, innan hon åter som rik arvtagerska samman med en liten dotter, som säkert icke har Kareno till fader, på det mest ståtliga vis inreder sitt och Karenos hem, så ståtligt, att det till och med faller kultusministern i ögonen! I motsats till en Hedda Gabler är hon efter sina snedsprång fullt färdig att försona sig med samhället, småborgerlig i sin själ som hon är.
Nej, då är Teresita Otermann i «Livets Spil« av annan ull! I hela trilogien är hon den originellaste, blodfullaste varelsen, helt och hållet ett barn av Hamsuns nordländska fantasi, lika oberäknelig och galen som löjtnant Glahn i Pan och en vildare syster till den unga Eduarda i samma dikt. Det är för övrigt Hamsuns egenart att ha i litteraturen infört ett kvinligt ideal, som har så föga romantiska attributer som icke fullt rena händer, snedtrampade skor eller som Teresita skildras: «Deras Stenøine virker på mig, Deres udadstaende Fødder og lange Haender. Naar De kommer
