kens starkaste kärlek. Det är nämligen svårt nog att säga vem han egentligen haft mest kär, till den grad leker han på äkta Hamsunskt sätt kurra gömma med sina känslor. Det skulle då vara den förnämsta av dem alla, stolts Iselin, som blir hans öde. Även hon känner sig magnetiskt dragen till den sällsamme mannen, men blir lika litet klok på hans känslor som på sina, och omgiven av ett uppvaktande hov förmäler hon sig med trollet utan ett hårstrå på huvudet, Herr Didrik, som hon i sitt hjärtas djup avskyr. Skildringen av hennes person har något av folkvisans stereotypa karaktäristik, och detsamma gäller för hennes hov, den dumme suparen Dundas, den snurrige Svend Herlufsen med sina visor — de äro allesamman inte särdeles underhållande. Man förstår inte rätt vad som fängslar Munken hos denna Iselin, som inte har någon ursäkt för sitt grymma förfarande mot honom.
Säkerligen har Hamsun med sin stora dramatiska dikt icke kunnat undgå att tänka på de två mästerverk av detta slag som redan funnos före honom i norsk litteratur, Peer Gynt och Brand. Munken Vendt har också vissa beröringspunkter med Peer Gynt; att han liksom Brand har sysslat med teologi är den pura ironien. Peer Gynt är ju ävenledes en skojare och äventyrare i stor stil ända till sin ålderdom, och det finns en redan omnämnd scen i Hamsuns drama, då han kommer hem och förbluffar sina medmänniskor med sina paradoxer, som erinrar direkt om den åldrige Peers predikan om den Onde och svinet. Men medan Peer Gynt blir till en stor satir på norskt lynne, blir Munkens äventyr en rätt så personlig angelägenhet utan större räckvidd.
