nant Lynum, som hyser ett romantiskt svärmeri för Blumenschöns fästmö.
Fru Juliannes hela strävan går ut på att om möjligt skilja Blumenschön från hans fästmö och framför allt beveka honom att stanna kvar. Hon känner att med honom försvinner den sista resten av ungdom och äventyr ur hennes liv och att då sista kapitlet börjar eller — som man spått henne — hon kommer att sluta med en neger! Hon skyr inga medel i denna kamp, som når sin mest dramatiska spänning i den stora tredje akten, där hela sällskapet efter att ha firat Gihles sjuttioåriga födelsedag begivit sig till Basts hotellrum. Man roar sig här med att dricka rätt mycket champagne och med att åhöra musik av hotellets kapell, som enkom kallats upp i rummet för att underhålla det blandade sällskapet. I kapellet spelar en försupen musiker, ett inventarium, som på ett förträffligt sätt harmonierar med de övriga antikviteterna — musikern Fredriksen, som av en slump har spelat upp i orkestern under Juliannes storhetstid och som även han kommit på utförsbacken. I sin förtvivlan — då hon måste bli vittne till hur herrarna syssla med den unga fröken — vänder Julianne sig till sin gamle kamrat och arrangerar med honom ett tåg i minnenas land, som i grotesk verkan ej har många sidostycken. Men Julianne har kommit i tagen och kan inte sluta, då hon allt tydligare känner, att hon inte stannar som segrare på valplatsen: i sitt instinktlika hat mot den unga rivalen begagnar hon ett sällsamt medel i förhoppning att bli henne kvitt; Naboben reser omkring med en neger som betjänt och en cobraorm som sällskap och för att förströ gäs-
