206
tid trött och inte precis är så ung, att hon måste ta sitt parti och avbryta sin bana.
Hon gifter sig således med Gihle, som säkerligen är född gubbe och i själ och hjärta en snäll idiot med utpräglat intresse för det förädlande schackspelet. Dock — Julianne kämpar med en verklig konstnärs hela lidelse mot den småborgerliga idiotiseringen; hon finner rätt på en man, som visserligen haltar en smula, men som har desto starkare armar, en viss Alexander Blumenschön. Hon skänker honom sitt hjärta och stödjer i hemlighet hans uppköp av gamla möbler och dylikt. Blumenschön, som är mycket stolt över sitt gamla namn, försmår ingalunda allt vad som bjudes honom, och när han är mätt förlovar han sig med en ung oskuld, fröken Norman, och har för avsikt att utvandra till Argentina; en hans vän, Peter Bast, som levat där en del år och blivit rik har skaffat honom en plats och kommer vid dramats början till staden för att ta honom med sig. Denna Nabob är icke heller särdeles ung, men full av kraft och en kurtisör av guds nåde, i synnerhet efter en längre sjöresa. Han har rätt fria manér, naturmänniska och amerikanare på en gång, och han har sammanträffat i fjärran land med Julianne och varit en av hennes beundrare. Han fortsätter genast kurtisen av gammal vana, men knappt har han fått syn på den unga fröken Norman, förrän han med förnyad kraft vänder sig mot denna representant för det evigt kvinnliga, överhöljande henne med blommor och komplimenter i gammaldags stil. Olyckan vill att den levnadsglada Naboben genast får en rival i den försupne löjt-
