210
ligt eller fullständigt misslyckat och det är ju inte fallet. De äro ovanligt rika på nyanser och som sagt på överraskningar, de spela ut det ena kortet efter det andra. Munken Vendt, som med åren blir allt bittrare, är hjälten i en dramatiserad biografi som måste räknas för sig.
Först i Livet ivold utvecklar det Hamsunska dramat sig helt. Jag vet ej, om man har beundrat den konst och det djup tillräckligt, varmed varenda figur är skildrad i detta människogalleri, som skulle hedra den störste dramatiker. Eller finns det ett skådespel, där en kvinnas förtvivlade kamp mot ålderdomen, mot att bli satt ur spelet skildrats på ett allsidigare, på ett mera gripande sätt? Julianne är visserligen liksom Teresita stucken av djävulen och kan lika litet som denna tåla andra kvinnor, men i grund och botten är hon i trots av allt det otroliga hon varit med om i livet en god människa, lättrörd och hjälpsam som blott en konstnärsnatur kan vara det. Fråga en mogen karaktärsskådsepelerska, om hon inte oemotståndligt lockas av att fördjupa sig i denna roll som är mera än en roll, är rik och obegränsad som livet självt. Hon är visst inte skriven med den oböjliga Ibsenska logiken, hon är inte skriven alls, hon är skapad av det oändliga medlidande med människors dårskaper, som blir Hamsuns vackraste gåva under hans sista period. Och det samma gäller för alla andra människor i detta drama. Vad är inte denna suput till en löjtnant för en på kornet träffad tragikomisk typ! Eller den gamle Gihle, vars förnämsta insats i livet är att spela schack och som har alla oskyldigt dumma människors egenskap att vara litet fåfäng och
