218
skräcken och ångesten, de olika fabelväsendenas liv och äventyr, vilket allt besjungits i 90-talets lyrik, träder oss i Skogslandet än en gång till mötes i mäktiga bilder. Men även något annat — idyllen. Så som Hallström besjunger våra husdjur, vårens sippor, annandag jul, solen, förtjänar han att bli en folkets lyriker, och måhända har han aldrig känt sin inspiration så lycklig och harmonisk som i dessa enkla poem med deras lätta anstrykning av psalm och biblisk enfald.
Att Hallström över huvud debuterar just med en lyrisk bok röjer väl att hans inspiration i själva sitt källvatten är av rent lyrisk art. Det är möjligt att varje unikt konstnärlig inspiration kan kallas lyrisk, så till vida som den måste stiga upp rätt ur känslan, och att det sedan kommer an på den mer medvetna, den psykologiska skapelseprocessen, vilken form inspirationen erhåller. Hur som helst — om man vore i stånd att blotta en skalds inspiration så som man kan frigöra ett träds rötter från jord och stenar och slam, skulle man se hur den Hallströmska poesiens rötter verkligen oavlåtligt vattnats av den lyriska flod, som glider fram under hela vår svenska dikt. Härmed är också hans ställning given till den naturalism, vilken ju med våld sökte skära bort lyrikens skott på diktningens gröna träd.
Det är därför som Hallström till att börja med söker förstå livet och människorna med hjälp av sin egen känsla. Ehuru han tidigt nog genom studier av böcker och i synnerhet av verkligheten utbildar en pessimistisk livsåskådning, så är dock hans med känsla, hans medlidande med allt mänskligt minst lika vaket och starkt. Hans känsloliv förfogar över
