en oändlig sensibilitet och förmår att känna sig in i vilken människa som helst. Även väsen, vilka vi andra oftast nog ej ens se, få intresse först när Hallström tillägnat sig dem och gjort deras liv till sitt eget. Denne diktare vet, att varje människa, hur banalt hennes livsöde än må te sig och hur trasig hon än går omkring, i alla fall förfogar över ett stämningsliv, som ofta nog tränger sig fram i dunklet men i alla fall utgör hela hennes värde. Denna förkärlek för vilsna fåglar, närd av vistelsen i det brutala struggle för life life-landet har Hallström utan tvivel ärft av naturalismen, vilkens heroer dock helst skildra den undertryckta klassens representanter för att demonstrera sina dogmatiska klassidéer och icke ut ifrån en personlig medkänsla. Det finns en annan samtida diktare, vars hela diktnng präglas just av samma medkänsla med allt levande som hos Per Hallström. Det är den tyska naturalismens hövitsman Gerhart Hauptmann.
Den Hallströmska lyriken stannar dock ingalunda vid människan, utan omfattar som antytts även naturen och i första rummet hemlandets. Ty hur varmt han än skildrar det italienska landskapet är det dock svensk natur han älskar djupast och varmast.
Nej, skönhet ger ej lycka
Ej blom, blott doft till hjärtat når.
Blott det blir bröd, som bonden sår.
Här tycks mig luften trycka,
Och stumt mot dikt mitt hjärta trår.
Så sjunger han i en dikt med titeln »I Florens». Det är möjligt, att denna lyriska hemkänsla först
