Och den för övrigt mycket spirituella »efterskriften» till »En gammal historia» är snarast en essay av Per Hallström än dagboksblad av en ung 80-talsflicka. Detsamma gäller om »Tillfällighetens mystik» i samlingen Nya noveller. Hältinnan blir i sin oavlåtliga självanalys till den grad abstrakt och dessutom osympatisk, att vi förnimma hennes frivilliga bortgång utan ett spår av medkänsla, och det var knappast författarens avsikt. Det är ingen mystik längre i detta händelseförlopp, blott en tillfälligheternas konstruktion.
Även i dramerna, kanske mest i »Bianca Capellos» monologer, smyger sig denna breda självanalys in på bekostnad av handlingen och figurernas kött och blod. Vad — stodo verkligen renässansens starka impulsmänniskor och blottade sitt innersta på detta vis sida efter sida? Är detta icke en 1890-talets krankhet?
Men allt detta är eftergifter åt tidsriktningen och blottar den nya konstens avigsidor. Det viktiga är det, att Per Hallström skapat en svensk novell, som lugnt kan mäta sig med det yppersta av vad utländsk dikt åstadkommit på detta område. Ty i sina odödliga skapelser arbetar Hallströms intelligens, hans psykologiska blick lika fint och ofelbart som hans lyriska intuition, och i grund och botten är den ett slags inre åskådning. Denne diktare kan icke se en människa, icke läsa en anekdot eller en krönika utan att det börjar arbeta i hans hjärna och den ena kombinationen avlöser den andra. Ty man får inte glömma bort att Hallström är en av våra mest bildade skalder, att han är hemma litet varstädes i historien och litteraturen, att han är en av våra
