222
det är frestande att jämföra honom med den andre store psykologen i vår nya dikt, med Strindberg som utan tvivel skapat ett större galleri av människor av historiskt och modernt snitt. Men särskilt under den sista perioden blir den Strindbergska människan Strindberg själv i en sådan omfattning, att han allt mer och mer förlorar blicken för de andra människornas öden och nyanser. Hallström åter synes mig med åren ha fördjupat sin människoskildring allt mera och ständigt sökt att utvidga sin krets av gestalter.
Nu är det ju så, att den psykologiska konsten i modernaste mening betyder en utveckling av naturalism. Man kan kalla dess sista skede den psykologiska naturalismen. Det kommer sig av att hela rörelsen utgick från fransk kultur, som alltid strävar efter den stora tidstypen på gallisk grund. Det gäller både för Taine och Zola. När i Frankrike oppositionen mot zolaismen begynner, blir den förnämste märkesmannen en Paul Bourget, vars romaner dock stundom göra intryck av psykologiska essayer. Det blottar ånyo faran i att naturalismen blandade samman konst och vetenskap. Psykologien får sitt värde för dikten först då den erkänner att det finns ett obegränsat antal individualiteter. I annat fall är den ett hinder för den fria människogestaltningen. Eller skulle Dickens blivit större, om han arbetat efter psykoanalytiska metoder?
Även hos Hallström kan det psykologiska borrandet uppträda som ett störande element. I inledningen till novellen »Våren» är det mycket svårt att hålla i sär de olika konstnärerna, därför att Hallström beskriver dem i stället för att skildra dem.
