228
det kan bli, om också icke för mig. Jag kan älska nu, ödmjukt och fordringslöst. Jag fruktar ingenting, som varit. Det har varit oroligt, svävande och formlöst — det är så mycket vårens natur.»
Han har mognat till man, sedan hans käraste offrats, han har blickat tvärs igenom dödens gåta.
Eros och Thanatos ha, hand i hand, lett denne konstnär fram till livet. Detsamma sker i »Gustaf Sparverts roman». Hjälten är även här en fantasiens människa, en poet, om han ock valt en borgerlig bana, lärarens. Han blir angripen av en lunginflammation och skulle ha dukat under för densamma, om ej hans unga sköterska i sista ögonblicket upptagit kampen med döden. Återigen är det vårens första storm, som störtat sig mot rutorna och sveper om både den sjuke och den friska, hotande och manande, och först med de sköna orden ur Salomos höga visa betvingar hon den objudne gästen, som följt i vårens spår. Hon segrar, och han genombävas av en ny känsla för henne, hon har blivit bandet mellan honom och hans nya värld. Hon återigen har drivits till sin impulsiva gärning av sitt medlidande, som stigit upp likt ett under ur hennes rödaste hjärteblod. Och hon talar med den sjuke ynglingen — ty äldre är han ej — om döden, som kan te sig stor, om man levat stort. Man måste bära med sig något åt döden. Och i hennes medlidande anar han oändligheten.
Här går således en ung människa från döden till livet stödd på kärlekens arm. Gränserna mellan de båda makternas områden äro här nästan utplånade, och man anar dunkelt hur de måste ha sina rötter i samma jord — — —.
