Nära i släkt med denna livets kamp med döden är skildringen av Aymelottes och Gonthiers kärlekssaga i dramat »Greven av Antwerpen», blott att dessa båda varelser stå i sin allra första ungdom och hela skildringen är höjd upp i det idealas sfär. Det finns inte mycket i vår litteratur, som har över sig en sådan glittrande stämning av en fager svensk vårmorgon som scenerna mellan den sjuke riddarsonen och den unga, om sin höga börd okunniga Aymelotte. Aymelotte är ett väsen fött den dag då häggen sprang ut i blom, själv en vårens blyga blomma, full av den vitaste oskuld, men med rött och varmt blod, beredd att offra sig för den hon älskar utan att ett ögonblick fråga vart hennes handling för, vägledd blott av sin instinkt att hjälpa och skänka bort med två fulla händer allt vad hon äger. Men hon är mer. I sin gratie och skälmskhet, sitt friska skratt, dansande in med blommor i händerna är hon Eros själv, ännu ung och fjärran från tanken på döden, och liksom Beatrice hos Shakespeare är hon född under en dansande stjärna, blir hon en gång en stjärna i rymden.
För den sjuke riddarsonen är hon livets uppenbarelse själv, han är i ordets egentliga mening an gripen av kärlekskrankhet. Än en gång ynglingen som behöver vila i flickans famn för att mogna till man, kärleken som den eviga ungdomens källa, den rena, kyska kärleken så som den drömmer i två unga människobarns hjärtan och värjer sig mot sin omgivnings alla anslag och intriger. Och med sådana ord som dessa tröstar Aymelotte den sjuke riddarsonen:
»Hur kan jag tala!
