232
ken mellan man och kvinna finns det ögonblick, då de två glömma bort sitt eget jag och gå upp i något högre med »en svindel av oändlighet, en viskning om död, som blott har storhet kvar, men ingen skrämsel». Det är kärlekens högsta ögonblick, denna självuppgivelse, då man och kvinna gå upp i släktets liv, burna av naturens stora lagar. Sedan kommer döden och fullbordar verket. »Döden måste vara med i världsförklaringen, den är världsförklaringen.» Den befriar människan än en gång från jagets villa och begränsning. Först när man ödmjukt älskar allt levande blir man fri från alla stängsel, från all längtan och oro — — — .
I det ögonblick han uttalar dessa ord uppreser sig hans hustru mot honom — fången ännu i sin jordiska värld med all dess lycka och sorger — och då brister bandet mellan dem. Ty han är i en annan rymd än hon. Och hon måste trösta sig med att hon nu vet, vad som blev honom till visshet i det ögonblick han gick bort ifrån henne, från hemmets vackra värld, från barnen.
Förnekar Hallström således den personliga odödligheten? I »En florentinsk aftondröm», en av hans mest subtila och sköna fantasier, ger han ett liknande svar på frågan. Gestalten, som väckts till liv i sin urna av den kastade rosen, drömmer om sitt förflutna och minns sitt jordeliv som höljt i en tunn slöja. Om nu en personlig odödlighet ej för unnades oss, hur kunde mannen visa sig för sin hustru i sin gamla skepnad och den florentinska damen likaså? När den irrande skuggan förtätar sig, är den forna kärnan kvar? Ett minne synes
