trängde ända ut i den blodlösa hyn. Det var icke längre sitt eget var och en såg, och den andra var icke ett flämtande väsen däri. Bryggan var spänd från själ till själ, undrets stund var kommen. Bror och syster, sammanförda som daggdroppe mot droppe i minnet av allt gott de gemensamt känt, förstodo varann och glömde sig själva, smälte in i samma medlidande med varandras förhärjade liv. Det var icke längre en som förbrutit och en som lidit skadan, det var samma sorg för båda och samma hopp, som steg därur. Ingen av dem visste, vem som gjorde första rörelsen, vilkenderas tårar lockade den andras med sig; famn mot famn vaggade de varann och sin gråt och sin försoning. Och emedan det skett utan ord, hade det heller intet av ordens begränsning.
Och i det ögonblick stiger en lysande stråle upp ur jorden, där fadern gått och grävt —! Är det inte sublim poesi? Det är inte Eros i sedvanlig mening, som här segrar över döden, det är syskonkärleken, medlidandet med den andres lidande, blodets röst, lika stark som strålen ur marken.
Den djupsinnigaste formeln för problemet har Hallström funnit i dialogen »Laodamia», där hustrun i en vision ser sin döde make och samtalar med honom i en sällsam glömska av att han gått bort ifrån henne. I det ögonblick minnet strömmar tillbaka glider synen undan, och hon är åter ensam, med sina barn och sin sorg. Det är som om de båda möttes i ett gränsland mellan liv och död, var och en har tagit ett steg mot den andres värld, men den döde har genomträngt hemligheten.
Han känner sig leva i allt som lever, växter, människor, djur, han känner, att ingenting dött finnes, att livets rötter gå ända till botten, »om där är någon botten». Och för hans inre syn blir denna allkänsla själva förklaringen på alltings gåta. I kärle-
