236
Romanens hjälte, Herbert, bryter sig ut ur denna sterila atmosfär och mognar till konstnär först tack vare sin kärlek. Hans isolering gent eomt människorna har visserligen blivit än större, men han lever med i det som har evighetsvärde, hans inre syn har klarnat och djupnat, och den hjälper honom i hans skaparakt.
I »Döda fallet» har diktaren tagit fatt på en historisk person, Vild-Hussen. Har man tänkt på hur oändligt mycket av svensk, av nordisk äventyrsromantik denna gestalt, denna roman rymmer! Och hur i Vild-Hussen lever kvar en fläkt från stormaktstidens dådrika anda? Vad betyder det då slutligen att han nästan ständigt misslyckas i sina storstilade projekt, som komma ett århundrade för tidigt, att han faller därför att naturen i detta kalla, hårda land är starkare än människoanden? Så länge han levde, har han berusat sig själv och andra med hela arten och vidden av sina planer, gigantiska som en diktares drömmar, och i grund och botten är han en stor, svensk drömmare, som satt in hela sin personlighet för sitt verk. Och därför får hans död, när han ensam i en liten båt kämpar mot strömmen — en symbol för hela hans liv — en sådan stor och vid prägel över sig. Det är ett element, som går under i ett element.
»Hans hjärna var klar, och synen skärpt till det yttersta, han säg var klippa under skummet och stötte i dem som med ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älvens lopp och strändernas sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan vilande på kullarna, låg ett tomt och lysande sommarmoln, vars drivor togo form av okända och växlande ting liksom människors önskningar».
