Sida:Nordiska Essayer.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
237

På det viset gingo hjältarna mot döden under den svenska stormaktstidens dagar.

Gustaf Sparfvert är återigen en lyrisk drömmare, som icke alls kommer till rätta med verkligheten, och han har vid sin sida som varnande exempel fått denna överdådigt roliga, men också vemodiga skildring av den svenska skald, som hela sitt liv gick klädd i studentmössa, adertonhundratalets svenske efterromantiker, berusad av punsch och lyrik.

Den unge läraren Gustaf Sparfvert är visserligen poet även han, men tillika barn av en senare generation, och han kan ännu räddas. Det sker, som redan sagts, av en ung kvinna och av hans kärlek. Men — också med ett tungt offer. Hon säger följande anmärkningsvärda ord till Sparfvert: »Det gällde livet, med lyckan fick det gå, som det ville. Lyckan är inte allt».

Med dessa sista ord vänder sig Hallström än en gång mot den erotiska lyckomoralen, som omkring 1900 predikades med helig iver i Sverige. Och i slutet av denna mycket tungt vägande bok säger diktaren, att livets plan icke är lagd efter estetiska linjer. Och att förhållandet mellan människa och människa är det verksamhetsfält, som överallt är lika stort och lika svårt att odla. Just denna åskådning har märkligt nog blivit den unga tyska skolans evangelium, naturligtvis under intrycket av världskrigets — och världsfredens — lössläppta lidelser.

I novellen »Det stumma» (De fyra elementerna) varieras samma motiv. Lyckan är icke allt! Mellan två människor från höga Norden kan som en mur resa sig det outtalade ordet. Och de leva båda