också blivit synnerligen rik och levande, och diktaren har förstått att mästerligt framhäva de ögonblick, då skådespelarekungen spelade världshistoriskt drama. Utan tvivel vore det en tacksam uppgift att efter lämpliga strykningar spela detta skådespel på svensk scen.
⁎
Som berättare tillhör Hallström avgjort den analyserande riktningen. Den andra, den som skildrar människor direkt i deras handlingar och ord, så långt det går, och som har sitt klassiska mönster i den isländska sagan, närmar sig Hallström blott undantagsvis som i »Det stumma». Utan tvivel bli de andra, Dickens och Maupassant, Selma Lagerlöf och Hamsun, mera populära än Hallström, vilket återigen inte har ett dugg med deras olika värde att skaffa.
Hallströms lyriska och psykologiska dubbelbegåvning för honom osökt till att bli en själsskildrare, som analyserar själens växt och vråar, ända in i det allra hemligaste, och på detta område är han ouppnådd i svensk litteratur. För denne diktare äro de yttre händelserna aldrig det väsentliga som för den typiske naturalisten, snarast symboler för det inre skeendet. Han tränger långsamt in i sina människors hemligheter. Han har alltid förnummit livets rikedom som ett sorlande källflöde, han vet mer än väl att dikten aldrig kan tränga ut dess mångfaldiga ljud. Han hämtar sin ingivelse från skilda tider och verk, från livets och böckernas brokiga värld. Som novellist vet han vad krönikor och anekdoter gömma av skattor. Ehuru man i en hel
Nordiska essayer — 16
