242
del berättelser som till exempel »Källorna» märker tydligt nog, hur rent arkitektoniskt han bygger sina verk, blir dock kompositionen aldrig det bestämmande, utan själva rikedomen av stämningar och av reflektioner, som oavlåtligt strävar efter att vidga motivets sfär på samma gång det gäller att finna det sista, det förlösande ordet för en människas handlingar, hennes kamp om lyckan och mot döden, hennes skratt och snyftningar. Per Hallström sänker sitt lod mot det outgrundliga.
Men när man tänker på allt vad han varit och är för en, hur hans dikt lever vidare inom ens eget jag, så blir hans analys aldrig självändamål, utan försvinner in i den djupa, lyriska ton, som klingar ur hela hans dikt och som höljer in hans människor och landskap i sin stämning av vaggande musik, böljande som hans eget språk. Detta märkvärdiga språk, som i sitt trotsande av vanliga språklagar kan verka förvirrande, men som eljest så oändligt nära sluter sig kring hans känsla och tanke i sin strävan att nå allt djupare och djupare ned i hjärtats schakt och det svenska landskapets skönhet. Diktaren har skrivit några underbara rader om trastens sång i den svenska våren, och när hans språkmusik når sin höjd och fångar det djupaste i själens och landskapets liv, då ljuder den verkligen lika rik, lika trolsk som trastens drillar, vilka ävenledes bära bud om den svenska naturens intimaste skuggor och dagrar.
Skuggor och dagrar är kanske det bästa ordet för att känneteckna det innersta i Per Hallströms hela konst och väsen. Han har själv känt det, då han skrivit orden om det Rembrandtska ljusdunklet.
