Guldåldersdrömmar i nysvensk poesi.
Sedan urminnes tider har konsten den uppgiften
att komma oss att förgäta verkligheten. Den flyr
från vardagen över till en annan värld, i dess ögon
bättre och skönare än den jord, som omger oss. Det
är framför allt skalden, språkets herre och mästare,
som det är förunnat att för oss trolla fram den
andra världen. Den romantiskt lagde skalden ser sig
gärna tillbaka i tidernas flod och varsnar där
lycksalighetens ö. Men ej heller den realistiske diktaren
är helt och hållet tillfredsställd med sin värld. Han
blir som Ibsen lätt nog utopist, svärmande om det
tredje riket, vars sol en gång skall förgylla jorden;
han skådar sålunda framåt. Även den klassiske siaren
och skalden som t. ex. Schiller älskar att dväljas
i paradisiska nejder och ser dem dyka upp bakom
Hellas’ kuster.
Redan den grekiska fantasien har skapat sig ett slags idealland, Atland, och härmed inledes denna säregna föreställning om i havet sjunkna öar och folk, som uppträder även i andra kulturer och hos folken kring Östersjöbäckenet förtätas till den bekanta Vinetalegenden.
Man kan göra den iakttagelsen att samtidigt, som havet gör sitt intåg i poesien, uppträder denna fantasi om det förlorade paradisets ymnigare än eljest. Så blir i den tyska romantiken Vinetamotivet syn-
