till hallucinationer, förtäta sig, ordna sig till ett slags nytt universum, till en sublim vision av Ariens dalar och höjder. Allt luftigare, ljuvare, skärare blir fantasien om den genius han drömde sig vid sin sida, av Fylgia blir »Det borde varit stjärnor», medan Ariens land befolkas med den aristokratiska naturvarelsens fria släkte — Rousseaus ideala naturbarn — och en flik av framtiden blottar Edens härliga vår; forntid och framtid stiger upp sida vid sida badande i eterns ljusdunkel.
Jag tror att hela denna svärm av skaldiska ungdomsdrömmar, i sin ljusa durklang dallrande som Shelleys hymner, redan slumrar i den inspiration, som med undrande ögon skådar Atlantis vita marmorstad på botten av havet. På ett eller annat mystiskt vis är Atlantidernas släkte i förvantskap med de nya ariska människorna, som en gång skola komma anförda av honom, hjälten, sångaren, som funnit den heliga Gral.
Synd signar han till det luttrande saltet,
vilket kan rena till bragd ett brott,
han kastar skönhetens ljus över Alltet,
han gör det onda till gott.
— — — — — — — — — — —
Den, som går ned genom Hades, att väcka
sovarnes mörker med ljusets bud,
den, som går ned genom Hyle, att släcka
hatarnes tjutande hat mot Gud.
— — — — — — — — — — —
Aldrig en fri ung héros
glättig som han och lycklig
druckit vid lundkylig brunn
vatten med lesbisk druvmust,
